1.
Kyrkans homofobiska historia.
Oavsett var vi står i frågan om
homosexuella relationer och äktenskap borde vi kunna enas i att ödmjukt be om
förlåtelse för de övergrepp som skett i kyrkans namn, med kyrkans medgivande
eller med kyrkans tysta samtycke. Både i och utanför kyrkan har homofobin ofta
varit genomgående och långtgående. Det var inte så långe sedan som
homosexualitet ansågs vara en mentalsjukdom och fortfarande begås hemska
övergrepp mot homosexuella. I länder som Uganda sker detta med en större del av
kyrkan på hejarklacksläktaren och som pådrivande. När dessa strömningar råder
eller har rått blir det väldigt lätt att använda Bibeln för att rättfärdiga ett
sådant beteende. Men Bibeln kan aldrig någonsin på något sätt användas för att
förtrycka, förfölja eller t.o.m. döda människor. Hur ber och arbetar vi för
försoning och förlåtelse i dessa frågor i våra kyrkor och sammahang?
2.
Biologiska fakta.
Det går inte att med säkerhet fastställa
någon exakt gräns om människors homosexualitet är biologiskt eller socialt
skapat. Men vad som går att fastslå är att alla faktiskt inte är män eller
kvinnor utan att 5-10 barn föds varje år i Sverige med oklar könstillhörighet
och 1/5000 barn med någon form av genital
anomali.[1]
Vi måste inse att kön och sexualitet inte är så självklara saker som vi kanske
historiskt har tänkt oss. Så utifrån detta rent biologiska faktum kan vi ta
nästa steg och konstatera att mellan 2-4% enligt senare amerikanska
undersökningar identifierar sig som HBT-personer[2].
Vi måste då komma ihåg att för en homosexuell går den sexuella identiteten
precis lika djupt som för oss heterosexuella. De råkar bara vara en minoritet.
Sen precis som när det gäller det biologiska könet finns de som har en oklar
könsidentitet.
3.
Svårigheten med översättningen ”homosexualitet”
Begreppet som översätts med svenskans
homosexualitet i Svenska Folkbibeln har i Bibel 2000 översätts med ”män som
ligger med män” och dessa översättningar är inte helt oproblematiska. Ordet ”arsenokoitai” som används av Paulus är
ovanligt och svåröversatt och det råder en djupgående debatt om de syftar på
utnyttjande av slavar, tempelprostitution eller någon annan form av övergrepp.
Det verkar dock ha väldigt lite att göra med jämställda, ömsesidiga relationer.
I de översättningar som vi har verkar det som fördömandet gäller alla
homosexualitet men var det verkligen Paulus intention med texterna? Vågar vi
pröva vad texten ursprungligen sa eller är vi fast i traditionella tolkningar
som kanske är mer färgade av en homofob tidsanda än vad vi tror?
4.
Viljan att vara ”annorlunda” och söka
martyrskap.
Ett annat problem i denna fråga är många
som tveklöst fördömer alla former av homosexualitet verkar drivas av ett slags
matyrkomplex. Detta visade sig inte minst hos Åke Green för några år sedan, men
även idag tar man till storord som att detta är en ödesfråga för kyrkan och att
vi måsta våga vara annorlunda, vi ska inte låta oss styras av tidsandan. Men
varför måste det vara just inställningen till homosexuella som identifierar oss
som kristna? När Jesus talar om att söka ett annat rike handlar det mer om att
kliva ner från höga hästar, tjäna istället för att låta sig tjänas, ge istället
för att få och inte minst stötta istället för att döma. Är det verkligen vår
inställning till samkönade äktenskap som är avgörande för om kyrkan går i
tidsandands ledband eller har kyrkan djupare problem där hon missar att vara
den profetiska röst som hon är kallad att vara?
5.
Evangeliet i centrum.
Som kristen måste vi oavsett fråga sätta
evangeliet, det glada budskapet i centrum. Att Jesus har dött för våra synder
och att döden är besegrad. Detta gäller alla som tror och vill ta till sig, att
direkt eller indirekt utestänga en grupp är helt förkastligt. Tidigare har
bibeln använts för att stänga ute kvinnor och svarta, ska vi göra samma misstag
med homosexuella? Ser vi äktenskapet och den ram som det sätter för sexualitet
med trohet, ömsesidighet och respekt som en gåva till alla människor eller ska
vi tvinga vissa människor att välja mellan celibat eller att stå utanför
kyrkan? Vi får inte heller glömma att vi alla syndar på sexualitetens område,
oavsett läggning, så diskussioner och teologisk reflektion kring sexualitet
gäller oss alla oavsett sexuell identitet.